Fabror Atlas och Lictor, nya programledarna för På Spåret!

”Va, vad menar du?” tänker nog många som läser rubriken. Ja det är tyvärr inte sant, men jag anser att det är något som SVT borde ta i beaktande. Enligt Expressen letar nämligen SVT nu efter Ingvar och Björns efterträdare. Enligt Christian Wikander som är programchef på SVT behöver arvtagarna följande egenskaper:

• Allmänbildade
• Snabba i repliken
• Ha humor och värme

Jag vill hävda att både Andreas ”Fabror Atlas” Ljungström och Sebastian ”Lictor” Magnusson besitter alla dessa egenskaper. Ni som har lyssnat på Radio Speltorsk vet vad jag pratar om. Men för säkerhets skull kan vi gå igenom de tre punkterna.

Allmänbildning
Även om Andreas kan verkar lite trög ibland så är det en herre med en massa kunskap i sitt bagage. Vid 28 års ålder så har han lyckats med konstycket att arbeta på två arbeten samtidigt samt skaffat både flickvän och barn. Han är numera husägare och gör inte bara podcast utan skriver även för diverse bloggar. En kille med många strängar på sin lyra, som skulle passa perfekt som programledare.

Sebastian är kunskapen själv. Det han inte vet är inte värt att veta. Utan ”pardon” rabblar han varje vecka upp både efterfrågad och icke-efterfrågad information i Radio Speltorsk. Även denna man bor i villa och skriver för diverse sajter. Han skulle utgöra en perfekt domare och poängräknare.

Snabba i repliken
Efter 34 avsnitt av Radio Speltorsk och diverse gästbesök i andra podcast (bland annat Spelklassiker) så har dessa två herrar lärt sig konsten att kunna leverera både snabba och genomtänkta repliker. Då På Spåret inte heller är direktsänt så är det inga problem att de ibland klantar till sig rejält eller snubblar på sina egna ord, för det går att klippa bort.

Ha Humor och Värme
Att lyssna på Radio Speltorsk är som en fröjd för örat. Andreas Ljungström stämma låter lika mjuk och len som Anders Eldeman själv (Programledaren för Melodikrysset i P4). Sebastian kör på det mer humoristiskt tilltagande som ändå bryter isen när gästerna är med. Andreas tillför dessutom ett lugn så att gästerna känner sig välkomna och bekväma i sin roll.

Fredrik och Filip i all ära, men ett mer gediget radarpar som är som ett gammalt gift par i form Andreas och Sebastian får SVT leta efter. Så, Christian, om du läser det här skicka ett mail till mig så kommer jag berätta hur du får tag i de två filurerna. Jag skickar även med foton från deras bästa sida, så att du vet att det är två människor med självinsikt.

Vem skulle inte vilja anställa dessa två.... coola.... killar.....

Recensioner – Konservativa eller Poetiska?

Att skriva en recension är verkligen en konst i sig. Läser man flera recensioner för ett och samma spel så upptäcker man ganska snart att det finns väldigt många likheter mellan texterna. Inget konstigt i det egentligen. De har alla spelat samma spel och det går bara att förklara det grafiska, handlingen och kontrollen på några få sätt. Då är det istället två andra saker som skiljer recensionerna ifrån varandra. På vilket sätt den är skriven och recensentens egna värderingar.

Enligt min egna empiriska undersökning (ja jag orkar inte läsa x antal tusen recensioner för att kunna göra fakta av mina hypoteser), finns det två sorters recensenter. De som skriver sakligt och utan att låta en text bli invecklad, De Konservativa . Den andra gruppen är de som vill att recensionen ska flyta fram som en visa eller roman, Poeterna. Jag vill börja med att säga att ingen är bättre eller sämre än den andra. Allting handlar om tycke och smak.

De Konservativa skriver sakligt skriver på ett mycket rakt och enkelt sätt om alla områden såsom kontrollen, det grafiska och ljudet. Det behöver inte bara vara det tekniska som är viktigt, utan även handlingen får sig en genomgång och är spelet en uppföljare jämförs det med de tidigare spelen i serien. Det kan hända att recensenten gör en utsvängning och jämför även med något liknande spel i samma genre.

Poeterna inleder gärna sina texter med metaforer eller genom att försöka ”Sätta sig in i handlingen”. Som om de skriver en roman. De väver in de tekniska bitarna i den berättelse de försöker förklara. De använder sig gärna av lite ”svårare” språk som kan vara lite knepigt för en person som inte är inbiten gamer att förstå.

Märk väl dock att både De Konservativa och Poeterna mer än gärna använder sig av liknelser och försöker vara lite putslustiga. Det är mer regel än undantag att meningar som ”…det är lättare att få Bert Karlsson att le, än att klara spelet på expert”, eller ”…..kontrollen är ungefär lika smidig som en gravid jak i fjärde månaden.”, återkommer i text efter text. Självfallet finns även olika grader av De Konservativa och Poeterna. Det finns till och med personer som lyckas vara delaktiga i båda grupperna.

Sedan har vi recensenternas egna värderingar. Läser man många recensioner upptäcker man ganska snart vilka skribenter som verkar ha liknande tycke och smak som sig själv. Det kommer inte att överenstämma till 100% då vi alla är unika individer.

Vad vill jag egentligen ha sagt med dessa tankar och funderingar? Bland annat att läsare måste börja förstå att alla recensenter tycker inte likadant. Är det ett spel som får toppbetyg av majoriteten av recensenter, så finns det alltid några få som inte tycker att spelet är lika bra. Vilket jag tycker är bra. Jag själv brukar kolla upp 2-3 recensioner för att få en bättre överblick av spelen. Jag letar gärna upp personer som gett ett kanske annorlundare betyg än genomsnittet, för att se vad det är som gör att han/hon inte tycker som de andra.

Så ni som gnäller över att ett recensent skriver tråkigt, orättvist, fånigt, uppenbart eller något annat som stör er, låt bli att läsa dem istället. Hitta istället skribenter som ni gillar, eller försök se på recensentens text lite öppet. Ta den för var det är och ta till de delar som du gillar och ignorera de andra delarna.

Sicken besvikelse

Ni vet hur det är, man står och väntar på tunnelbanan som ska ta en till Universitetet där man pluggar. För att fördriva tiden kollar man förstrött in reklamskyltarna som täcker hela stationens väggar. Det är då jag för ett ögonblick fryser till. Där på en gigantisk skylt gör ”3” reklam för trådlöst internet och annat bös. På en av skyltarna står det ”Installera mobilt bredband från 3”. Det är dock inte texten, utan bilden under som får mig att frysa till. Visst är det en DS jag ser! Glad i vågen tar jag en bild av spektaklet innan tuben (ja tunnelbanan kallas så i Stockholm, jag vet jättefånigt) rullar in och täcker reklamen. Jag skuttar in i vagnen utan att tänka på det mer.

När jag väl kommer hem tänker jag att ska dela med mig av min nyfunna skatt till hela världen. Eller i alla fall till er som läser min blogg. Jag visar glatt min flickvän bilden innan jag slänger upp den på nätet. Hennes reaktion är ”Vaddå, det är en laptop”. Nääääää, så kan det inte vara. När jag väl får upp bilden på min dator ser jag mycket väl att min entusiasm varit förgäves. För visst är det så att den är tråkig laptop på bilden. Här trodde jag att vi hade kommit någonvart i samhället, men tydligen duger inte DS:arna till mycket annat än spel ännu.

Visst ser det litegrann ut som en DS?

 Ja det kanske var lite ologiskt att en DS skulle kunna ha en dongel, men vafan lite önsketänkande kan man väl ha!

Jag har recenserat Halo Wars

Som titeln antyder har jag nu lagt upp min recension av Halo Wars på spelbloggen. När ni läst den, och med tanke på mina tidigare intryck, kommer ni märka att jag är inte lika imponerad av Ensemble Studios sista avtryck i spelvärlden som många andra recensenter verkar vara. Även om det är ett helt okej spel så fattas verkligen det där lilla speciella. Spelet känns mest som en axelryckning.

Rösta fram 2008 års bästa spel

Klicka på bilden för att komma till huvudsidan

Den 12:e mars kommer Dataspelsgalan gå av stapeln och nu har DU chansen att rösta fram årets bästa spel i kategorin ”Folkets Val”. Förutom att du är med och påverkar har du chansen att vinna ett valfritt spel värde 600 spänn. Inte illa pinkat!

Halo Wars – Intryck

Nu är embargot släppt, så nu får jag skriva vad jag vill!

Det finns ganska mycket att säga om Halo Wars, både på gott och ont, som jag skrivit tidigare. Det kommer att dyka upp en recension om några dagar på Pricerunner. Men tills dess kan jag säga följande:

1. Den som har störst armé när han dör vinner!

Ja det är den bistra sanningen. Jag har i alla fall inte hittat mycket till strategi i spelet tyvärr. Utan mer handlar det om att i en kapprustning, som skulle slå både USA och Ryssland med hästlängder, gäller att bygga upp den största och biffigaste armén du kan. Ännu värre är det i flerspelarläget. Där är det nästan hopplöst att komma ikapp om du skulle förlora en av dina baser.

2. Var är ni?

Hur sjutton tänkte Ensemble Studios? Har de aldrig spelat ett RTS? Jag är ingen stor RTS spelare, men till och med jag har för mig att man gärna vill kunna ha kontroll över vad som händer på kartan. Som det är nu är man inzoomad till förbannelse.

3. Pasteller åt folket!

Det är snyggt, riktigt jäkla snyggt. Blev själv ganska förvånad när man gick från ett snyggt vinterlandskap och hamnade i en stad som var fylld med pastellfärger. Dock inte till det sämre. Synd bara att man inte riktigt har tid att kolla in alla detaljer.

4. Nej! Jag vill bara ha med dig och dig!

Ännu en stor miss. Det finns verkligen inget vettigt sätt att själv avgöra vilka trupper du vill plocka ut till en armé. Antingen är det alla som gäller, alla som befinner sig i bild eller en ensam trupp. Varför finns det ingen funktion som gör att jag kan trycka på de trupper jag är intresserad av. Eller dra en linje över dem eller hålla in Left Trigger och samtidigt trycka på A för att markera flera trupper samtidigt. Idioti!

Detta är bara ett axplock av vad jag känner efter att spelat Halo Wars. Men jag ska ge det chansen i några dagar till. För mellansekvenserna är riktigt snygga, även om ljudet hos karaktärerna av någon anledning sänks under dessa tider.

Tillbehör till ve och förbannelse

Visserligen är det inget nytt att det finns ganska mycket plasttillbehör till Nintendo Wii. Men att det fanns så otroligt mycket hade jag ingen aning om. Jag hittade sidan Ngamer.se som ”tipsar” om all det skräp som släpps till Nintendos kassako. Bra eller anus? Döm själva. Här är ett par smakprov.

Billiard Kit från Speed-Link. Så att man kan spöa upp sig själv när man förlorar.

Swordplay Kit från Speed-Link. Det enda som fattas är en tillhörande grön outfit.

Boxing Glove från CTA Digital. Det här så löjligt så det inte är sant.

Trauma Center Surgical Kit från CTA Digital. Ser mer ut som en schweizisk armékniv

Vilka är era favoriter?

Jag vill avslöja!

Det känns faktiskt underligt att inte öppet kunna prata om ett specefikt spel. Det är nästan så att det kryper i mig, bara för att jag vill öppna käften och berätta om hur jag känner för Halo Wars, både på gott och ont. Men gör jag det så får jag inte bara onda ögat från Angelica, risken finns även att jag inte kommer får några recensionsex av spel i fortsättningen.

Det som känns ännu mer surt är att Victor Leijonhufvud redan recenserat det på Press2Play, medan jag själv har erlagts munkavel för ytterligare ett antal dagar. Jag får inte ens prata om färgerna i spelet. Vilket jag vill. Jättemycket.

Usch…. nä, jag går och spelar lite mer istället.

Att ordbajsa

Det känns verkligen som jag har tappat all gnista till att skriva numera. Speciellt när det gäller skolarbete. Under nästan tre års tid har jag producerat hur mycket text som helst, då våra kära kursansvariga tydligen älskar att få in någonstans mellan 40-70 rapporter varje månad.

Personligen tycker jag att detta borde ha utvecklat mitt skrivande till det bättre, vilket kanske har gjort, men den senaste tiden har mitt ordbajseri blivit värre än vanligt. Kanske är det så att jag börjar se ljuset i tunneln och att jag snart är färdig med mina studier. Då kommer jag inte behöva skriva en enda rapport till i hela mitt liv (förhoppningsvis). Kanske har min hjärna bestämt sig för att lägga av. Kanske är det jag som har svårt att förstå de sista kurserna och därför skriver allt som dyker upp i mitt huvud endast för att fylla ut.

Hur som helst är jag fruktansvärt trött på att skriva. Det kanske är därför den här bloggen har blivit lidande också. För jag har en massa idéer till bloggserier som bara ligger där men varken blir påbörjade eller avslutade. Inte blir det heller lättare när jag måste avgöra om de ska läggas upp här på min privata blogg eller på Pricerunners Spelblogg. Alla dessa beslut.

Nåväl, nu har jag fått gnälla av mig. Förlåt att det är ni läsare som måste få stå ut med det bara. Men vad skulle jag annars ha er till 😉

Idag händer det för alla andra

Idag är det en såndär dag då alla runtomkring dig verkar ha lyckan med sig. Det är inte så att det går dåligt för dig själv, utan bara att det verkar som alla du känner råkar ut för något verkligen kul i sina liv.

Det började med att en studentkamrat ringde mig och berättade att han nu satt på sitt nya kontor, på sitt nya jobb och kollade ut på sin nya utsikt över Stockholm. Det är självfallet riktigt kul för honom att han fick jobbet han sökte, jag är glad för hans skull.

Någon timme senare ringer nästa studentkamrat och är eld och lågot över att hon bara några minuter tidigare lyckats ta sitt körkort. Hon har kämpat rejält med körlektioner och sparat in på allting hon kan för att kunna få råd att köra omkring på Stockholms gator lagligt. Jag är jätteglad för hennes skull.

Till sist surfar jag in på Level7 och upptäcker till min stora glädje att både Angelica (Xboxflickan) och Andreas (Fabror Atlas) är nominerade till Årets Spelblogg. Jag är självfallet jätteglad för deras skull.

Så nu undrar jag, när får jag nästa telefonssamtal, där någon vän till mig berättar att de vunnit 25000 kronor per år, i 25 år?