Tre år är över

Vilken vecka det har varit. Det har varit mycket glädje, en hel del tvivel, lite nervositet och några få tårar.

Det här har varit min sista vecka på mina studier till att bli en examinerad studie- och yrkesvägledare. Den uppsats som jag och min klasskamrat arbetat på i nästan 15 veckor gick upp för opponering och samtidigt var vi tvungna att förberedda oss för att opponera på någon annans uppsats. Allt gick strålande skulle man kunna säga. Vi har lite saker som vi ska fixa till, men vi fick reda på att uppsatsen är godkänd och den hemtenta som jag var tvungen att komplettera gjorde jag förra veckan, så nu är jag faktiskt klar.

Tre år av studier är över och nu gäller det att skaffa ett arbete. Vilket leder oss till nästa del av veckan.

I måndags var jag på en arbetsintervju, där jag fått återkomma efter varit där en gång tidigare. Det står nu mellan mig och fyra andra för två tjänster på den arbetsplatsen. På tisdagen ringde dessutom två andra arbetsplatser och ville träffa mig. Så i torsdags och igår (fredags) så var jag på dessa intervjuer. Sammanlagt har jag nu chans på fyra olika tjänster, så det vore väl sjutton om jag inte skulle kunna få någon av dem!

Igår hade vi även avslutningsfest i klassen. Vi hade bokat bord på Mossebacke och det var i mångt och mycket en väldigt lyckad tillställning. Tyvärr kunde min uppsatspartner inte vara med, då hon lyckats dra på sin en magsjuka eller liknande. Men det var mycket skratt och en del tårar. Fick bland annat en jättefin kommentar ifrån en klasskamrat som nästan storbölade när jag skulle gå hem. Känns vemodigt minst sagt.

På allt detta så har även E3 mässan gått av stapeln, vilket jag försökt hålla lite koll på. Specielt för att kunna skriva om det i spelbloggen. Som tur är har jag duktiga medbloggare som skrivit många bra inlägg.

Summan av kardemumman är att jag idag är sjukt trött men väldigt, väldigt glad. Nu ska jag ta några dagar och bara njuta. Njuta av att jag faktiskt tog mig igenom utbildningen och inte gav upp på vägen. Nu börjar ett nytt kapitel i Tobias Jensen:s liv. Ett liv som förhoppningsvis innebär att jag kan skriva lite mer i den här bloggen.

Bättre sent än aldrig

Jag har haft Mirrors Edge liggandes sedan januari, helt oöppnat. Jag vill kunna ta mig tid till detta spel och inte känna att det är en massa annat som pickar efter uppmärksamhet. Så nu när vår handledare gett oss tummen upp för c-uppsatsen och vi inte behöver lämna in den förren på måndag så tycker jag att det är dags för mig att fira. Anna kommer dessutom vara bortrest torsdag och fredag så jag har aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaall tid i världen.

Drog igång det nu på kvällskvisten faktiskt. Mitt första intryck är lite blandat. Det är ganska häftigt när man väl får upp farten, men samtidigt svär jag högt när jag missar en huskant och är tvungen att börja om waaaaaaaaaaay back. Nåväl, det är väl ett bra sätt att träna upp mitt tålamod.

Btw, om det är någon som vet en arbetsplats som behöver en nyutexaminerad studie- och yrkesvägledare så är det bara att hojta till. Visserligen är det tre veckor kvar, men det skulle vara skönt att veta att det finns ett jobb att gå till måndagen efter.

Livet går verkligen upp och ner

Att skriva C-uppsats är verkligen inte en dans på rosor. Jag och min kurskamrat trodde ett tag att vi hade koll på läget. Så kom vi till en punkt när vi inte riktigt visste hur vi skulle få ihop det. Så vad gör man? Jo vi tar upp detta med vår handledare. Svaret vi får tillbaka kanske inte riktigt vad var vi tänkte oss. Plötsligt kändes det som att uppsatsen växte till ett gigantiskt projekt som vi inte har en aning om hur vi skulle tackla. Otroligt omtumlade vacklade vi tillbaka till biblioteket i sökandet efter mer litteratur och någon form av upplägg. När vi satt där och försökte få rätsida på allt så dök en annan klasskamrat upp och undrade varför ingen dök upp på studentpuben. Så vi följde med ner och jag tog mig faktiskt en cider. Som nykterist är det väldigt sällan som jag dricker alkohol (jag är dock ingen absolutist, så viss form av alkohol dricker jag, men blir inte mer än högst en cider åt gången).

Det kändes verkligen hopplöst ett tag och som att hela världen rämnade. Men efter lite stöd från Anna och en godnatt sömn så fick jag en ide nästa morgon i duschen. Så nu tror vi att vi är på G igen. Dagen blev dessutom lite sisådär i pluggväg, tror att det är lite efterdyningarna från chocken. Som tur var så hade jag även gjort upp med Tomas att spela TV-spel på kvällen. Så nu har kvällen spenderats med godis, läsk, pizza och Street of Rage. Vi har även påbörjat ett försök att rädda världen i Marvel Ultimate Alliance. Vem kunde tro att Hulk och Nightcrawler skulle göra sig som en fantastisk duo.

Nu blir det att sova ut och ta nya tag. Uppsatsen ska vara inlämnad till vår handledare nästa söndag. Så jag misstänker att det kommer bli låååånga dagar tills dess. Men vi ska i alla fall försöka få in några timmar på lördag då Dr.Doom och Master of Evils ska få på stjärten!

Att ordbajsa

Det känns verkligen som jag har tappat all gnista till att skriva numera. Speciellt när det gäller skolarbete. Under nästan tre års tid har jag producerat hur mycket text som helst, då våra kära kursansvariga tydligen älskar att få in någonstans mellan 40-70 rapporter varje månad.

Personligen tycker jag att detta borde ha utvecklat mitt skrivande till det bättre, vilket kanske har gjort, men den senaste tiden har mitt ordbajseri blivit värre än vanligt. Kanske är det så att jag börjar se ljuset i tunneln och att jag snart är färdig med mina studier. Då kommer jag inte behöva skriva en enda rapport till i hela mitt liv (förhoppningsvis). Kanske har min hjärna bestämt sig för att lägga av. Kanske är det jag som har svårt att förstå de sista kurserna och därför skriver allt som dyker upp i mitt huvud endast för att fylla ut.

Hur som helst är jag fruktansvärt trött på att skriva. Det kanske är därför den här bloggen har blivit lidande också. För jag har en massa idéer till bloggserier som bara ligger där men varken blir påbörjade eller avslutade. Inte blir det heller lättare när jag måste avgöra om de ska läggas upp här på min privata blogg eller på Pricerunners Spelblogg. Alla dessa beslut.

Nåväl, nu har jag fått gnälla av mig. Förlåt att det är ni läsare som måste få stå ut med det bara. Men vad skulle jag annars ha er till

Fantastisk föreläsare

När jag vaknade imorse var min första tanke ”ska jag verkligen gå upp, det enda jag har är en föreläsning”. Samtidigt har jag varit ”ledig” i nästan en månad och det skulle kännas skönt att göra något annat än sitta hemma för en gång skull. Jag är glad att jag faktiskt tog mig upp och gick till skolan i den bistra årstiden. För jag fick vara med om en fantastisk föreläsare.

Hans namn är Jonas Helgesson och som han skriver på sin blogg:

Hej, jag heter Jonas. Jag är 30 år, bor i Malmö och gift med min underbara Hanna.

När jag föddes fick jag navelsträngen runt halsen. Det resulterade i 40 min utan syre – och en envis cp-skada.

Men jag är så mycket mer än mitt funktionshinder. Det är inte min fulla identitet!. Jag är make, vän, golfare, kaffeälskare, basist och livsnjutare mycket mer än cp!

Mitt enkla livsmotto är: Vem du än är och vilka förutsättningar du än har – lev livet fullt ut!

Han höll i en föreläsning på ett sätt som man önskar att alla föreläsare borde göra. Med både humor och allvar. I detta fall handlade det om hans egna liv och hur man gör det omöjliga möjligt, så visst det var inte kvantfysik, men istället något mycket mer intressant.

Mycket av det han sa borde egentligen vara självklarheter. Men fortfarande finns det otroligt många fördommar om funktionshindrade och många andra grupperingar. Han ställde även en mycket bra fråga, ”vad är egentligen normalt?”. För visst är det så att vi alla är unika, det finns egentligen ingenting som är normalt. Får ni någonsin chansen att gå och lyssna på hans föredrag så tycker jag ni ska det. I annat fall har han skrivit en bok som heter Grabben i kuvösen bredvid som jag misstänker är lika läsvärd, jag har i alla fall införskaffat den.

Btw, han har precis införskaffat en Playstation 3 och det ska bli kul att se om han skriver om mer om sina strapatser med konsolen.

Vägledning är svårare än man tror

Håhå. Ser nu att det var bra längesedan jag skrev i bloggen. Beror mycket på att min tid på praktiken börjar närma sitt slutskede och det är mycket som ska göras.

Bland annat har jag och min klasskamrat, som också är på samma praktikplats, anordnat gruppvägledning för fyra tappra ungdomar. Eller frågan är om det är vi eller dom som är tappra. Vid första tillfället fick vi arbeta ganska hårt för att intyga dem om varför det var bra att de var med på gruppvägledning och vad det skulle leda till. Överhuvudtaget verkar otroligt många människor allergiska mot allt som har med grupparbeten att göra. Speciellt om det handlar om rannsaka sig själv och diskutera hur man är som person. Jag tror att det är något som är väldigt nyttigt, att man får tänka över sina egna egenskaper, fördomar och värderingar. Det kan även vara nyttigt att höra hur andra tycker och tänker.

Hur är det annars då på praktiken? Jo det är helt okej. Gör fortfarande många samtal och man får verkligen höra livshistorier som berör. Under ett och samma samtal hinner jag gå igenom ett antal känslor, glädje, sorg, frustration, ilska, upprymdhet, förväntan osv.

Det gäller verkligen att arbeta ur ett empatiskt synsätt. Det hjälper verkligen inte att jag tycker synd om dem, min sympati kommer de inte långt på. Jag tror dock att de flesta känner att jag lyssnar på dem och försöker förstå deras situation. Det har även hänt att jag ibland har tänkt ”Men för fasen, ryck upp dig och gör något med ditt liv!”. Något som inte heller hjälper de här människorna.

Nej att vägleda människor är verkligen svårare än man tror. Föresten, var det någon som förstod något av det här inlägget?

Slänga ut en livlina

Nu är jag inne på min fjärde vecka av praktiken på Jobbtorg. En plats dit personer som har försörjningsstöd (socialbidrag) går för att få extra hjälp med att söka jobb eller bara komma vidare. Min handledare är jättebra och ger mig mycket eget ansvar, vilket känns skönt.

I början var jag ganska orolig över hur det skulle gå med språket, då många av aspiranterna (klienterna) är personer med annan bakgrund än svensk. Men det har gått jättebra och många gånger blir jag otroligt imponerad av hur bra de är på svenska, när de bara bott i Sverige i kanske några månader. Så lätt är det inte att lära sig ett nytt språk och speciellt inte svenska kan jag tänka mig. Det känns även som ett stort privilegium att få vara med och höra deras bakgrund och livshistorier. Vissa har varit med om otrolig saker, både glada och hemska. Oavsett om de är svenska eller från ett annat land. Många har dessutom varit långtidsarbetslösa och nästan förlorat hoppet om att någonsin komma tillbaka till samhället och arbetslivet. Det är faktiskt då vi som studie- och yrkesvägledare kommer in. Det är otroligt hur många som kommer till oss med böjda ryggar och det ser ut som hela världen vilar på deras axlar, bara för att en haltvimme till 45 minuter senare gå ifrån oss och faktiskt se en liten strimma hopp i tunneln.

Många säger att det är första gången som någon faktiskt lyssnar på dem, att de känner sig hörda. Vilket i alla fall får mig att må både bra och dåligt. Bra på så sätt att de känner att vi faktiskt kan ge dem något, att de får upp hoppet igen. Dåligt för att de bara blir runtskickade utan att få en riktig hjälp, ibland räcker det till och med att någon bara lyssnar och säger ”Jag förstår att det kan kännas tungt och jag ska försöka hjälpa till så gott jag kan”.

Bara idag var jag iväg med en aspirant till ett företag som hjälper till att ordna lärlingsplatser och kommunikationsträning. Mannen har arbetat som rörmokare en herrans massa år i sitt hemland och är ganska duktig på svenska. Allt han vill är att få arbeta som rörmokare igen och få någonting att göra, istället för att bara sitta hemma som han gjort i nästan två år. Två år! Det kanske inte låter så mycket, men tänk dig själv att du sitter där, dag ut och dag in, ibland går till arbetsförmedlingen eller SFI (Svenska för invandrare), men du kommer ingen vart. Det tar på en. Jag var själv arbetslös i nästan 7 månader, det var avskyvärt! Första månaden är okej, men sen blir man bara mer och mer nedbruten.

Efter att vi hade haft samtalet med en tjej på företaget, så gick han därifrån med en strimma hopp och det märktes att han kände att han fick den hjälp han behövde. Förhoppningsvis är livlinan inte för tunn att den brister och han hamnar i botten igen. Men samtidigt så tror jag att det är en sådan person som själv kan klamra sig fast på en avsatts, om det är så att linan inte håller. För självfallet är det så, att det även krävs en hel del från personen själv, för att ta sig upp ur hålet.

Fler lärare i skolan?

När Socialdemokraterna lade fram sin skuggbudget samtidigt som alliansen lade fram den ”riktiga”, så hade sossarna valt att lägga X antal miljarder på skolan för att anställa fler lärare. Självfallet är det ett gott alternativ, fler utbildade lärare är aldrig fel. Dock hjälper inte det om inte lärarna själva inte inser varför eleverna ska gå i skolan. Många lärare verkar inte se längre än att deras ämne är det ”viktigaste”. Det spelar ingen roll hur eleverna gör i skolan, så länge de gör bra ifrån sig på deras lektioner. Jag säger inte att alla tänker så, men tyvärr verkar det vara ganska många.

Enligt en undersökning från Umeå Universitet så är det så många som 20% av gymnasieeleverna som skulle vilja göra något annat än att studera på gymnasiet. En egentligen väldigt hög siffra. Hur ska man då göra för att få eleverna att tycka att skolan är rolig? Ja till och börja med behöver de själva inse att de behöver sin utbildning och inte tro att det är något som de ”måste” göra, för att samhället och skolan kräver det av dem. Självfallet är det till viss del ett krav från samhället att man numera nästan behöver i alla fall gymnasiestudier för att kunna få ett arbete. Men det är ju även för att de själva ska utvecklas.

Lärarna måste själva börja arbeta med lösningsfokuserad lärande, istället för problembaserande. Något som visserligen är lättare sagt än gjort. Men jag tror det är ett av stegen. Sedan måste samarbetet mellan skola och näringsliv bli bättre. Tror jag har skrivit om detta förut, men skolan kan inte vara den bubbla som den förtillfället är. Studierna behöver bli mer inriktade på hur man kan använda lärdomarna i arbetslivet. Det blir mindre och mindre PRAO och APU i skolan. Något som alla elever behöver, men då behöver de även veta varför de ska gå ut på PRAO eller APU, vilket inte är för att slippa vara i skolan ett antal veckor.

Ett annat sätt är att göra fler studiebesök eller bjuda in arbetsgivare till skolan så att de får berätta om yrken. Kanske arbeta mer ”praktiskt” i ämnena. Matematiken kan man t ex använda för att göra skisser över torn och räkna ut hur mycket byggnadsmaterial som behövs. I engelskan kan man läsa om hur olika yrken fungerar i andra länder och vilka reglement de har. Skolan behöver bli mer varierande i sätt att arbeta. Jag förstår att det är svårt för lärare att variera sig, speciellt med tanke på vilket pressat schema de har. De har för många administrativa uppgifter som egentligen skulle kunna läggas på någon annan.

Summan av kardemumman. Eleverna behöver få veta varför de ska gå i skolan och dessutom få en varierande arbetsplats, som man egentligen kan jämföra det med.

Its all about me.

På min utbildning får vi träna oss otroligt mycket på att lyssna. Lyssna och ställa relevanta frågor för att undersöka vad klienten behöver hjälp med och för att förstå dess problem. Den största vikten ligger på delen att lyssna. En egenskap som är fruktansvärt svår att bemästra. Är det något som vi fått lära oss är att människor älskar att prata om sig själva. Att berätta om sina liv och vad de varit med om.

Detta är något som blivit riktigt uppenbart för mig under de senaste månaderna. Jag försöker att inte tänka på det och jag är antagligen lika usel själv, men jag börjar bli lite irriterad på att folk inte visar hänsyn. De avbryter gärna när någon talar, de avbryter dessutom gärna med egna historier om saker de varit med om som liknar den situation som det diskuteras. Det är väl inget fel med det egentligen, men är det så fel att lyssna klart på den som pratar? Det är väl inte så farligt att faktiskt ställa någon nyfiken fråga heller ibland?

Självfallet krävs det att personer talar, delar kunskap och erfarenheter för att då igång en diskussion. Men det krävs även att man lyssnar. Lyssnar och tar till sig vad den andra personen berättar. Jag vet, jag är själv jätteusel på det, men jag försöker träna på det. För ibland vill man bara att en person ska lyssna, utan att komma med förslag eller ge hjälp. Ibland är det skönt att bara få prata av sig, utan att bli avbruten.

Bra eller dåliga vägledare?

Som många vet så studerar jag till Studie- och Yrkesvägledare och går nu in på mitt sista år (Fiiiiiiiiiinally!!). Således kommer jag vara klar till sommaren och ska då förhoppningsvis ut i det riktiga livet för att tjäna lite pengar och vägleda barn, ungdomar, vuxna eller vad det nu blir. Dock är jag väldigt nyfiken på vilka erfarenheter ni har av vägledare? Både bra och dåliga erfarenheter? Jag undrar dessutom om ni själva vet vad en studie- och yrkesvägledare arbetar med och vad ni tycker att de borde arbeta med? Jag finner detta mycket intressant och vill mer än gärna höra era erfarenheter och tankar. Allt för att jag ska kunna göra ett bättre jobb i framtiden.