Drop and give me ten! You maggot!

Jag var aldrig ett stort fan av FPS-spel innan jag spelade Call of Duty 3. Visst, några omgångar Team Fortress, Doom och Quake hade det blivit innan dess, men genom Call of Duty 3 blev jag verkligen fast. Det var i samband med mitt 360 inköp som jag även införskaffade spelet och åtskilliga dagar/kvällar/nätter gick åt att spöa små fjortisar från amerika, irriterande babblande fransmän och näsvisa britter.

I och med detta blev jag riktigt sugen på att skaffa Battlefield 1943 när det väl utannonserades. Föga visste jag att dessa två serier, Call of Duty och Battlefield, faktiskt skiljer sig åt ganska mycket. Specielt i kontrollerna. Igår satte jag mig ner med Battlefield 1943 för första gången och jag blev genast förvånad över hur illa kontrollen är inställd. Inte ospelbar, men ganska obekvämt. Det går inte heller att ställa om till det sätt som jag vill. Jag kanske ska börja med att poängtera att jag laddat ner spelet till PS3. Jag blev väldigt förvånad över att man skjuter med R1 knappen och byter vapen med R2. När det i mina ögon hade varit bättre tvärtom. Det går att ställa in så att man skjuter med L2 och laddar om med L1, men det även det blir fel i mitt huvud.

När vi ändå är inne på detta blir jag inte klok på att styra flygplanen. Man använder en analog spak (höger eller vänster, väljer du själv) för att styra planet upp och ner, och rolla. Medan du med den andra svänger höger och vänster. För mig blir det en enda röra i huvudet, vilket alltid slutar med att jag börjar rolla när jag ska svänga och svänga när jag ska rolla. Mitt i allt detta måste jag dessutom se till att hålla planet i luften och skjuta ner fiender. Nej tack, jag håller mig nog nere på marken.

Jag misstänker visserligen att det kommer bli betydligt bättre när jag får träna mer. Men det är svårt att bortse från dessa irritationsmoment. Är det samma kontroller på 360 versionen tro?

Uncharted – Ett matiné äventyr

Har klara Uncharted. Tog mig sammanlagt 7 timmar, vilket faktiskt kändes helt lagomt. Jag gillar det skarpt, även om jag tycker att det var lite väl många strider som tyvärr gjorde att spelet tappade fart. Det fanns 3-4 ställen där det kom alldeles för många fiender gång, på gång vilket gjorde att jag satte mig bakom skydd och plockade dem en efter en.

Förutom det så gillade jag upplägget. Det var en halvcorny historia som passade riktigt bra och röstskådespelarna gjorde verkligen ett bra jobb. Kontrollen funkade bra också och de gånger jag dog kunde jag inte direkt skylla på något annat än min egna klumpighet. Förutom möjligtvis i slutstriden där jag faktiskt tryckte på rätt knappar, jo det gjorde jag visst!

Det fanns även delar där jag tyckte det var riktigt läskigt. Ska inte avslöja för mycket, men de delarna påminde ganska mycket om filmen The Descent. Jag hade dock gärna sett delar där man kunde få vandra omkring och känna på spänningen, istället för att kastas in i en strid stup i ett.

*Spoiler varning!*

Bland annat finns det en tysk u-båt som man finner ganska tidigt i spelet mitt ute i djungeln. Stämningen när man går omkring i u-båten och bara tittar är riktigt häftig och det hade varit kul med fler sådana scener. Specielt om de hade lagt in några fler pussel i dessa moment.

Jag ser framemot uppföljaren, även om det ryktas att den kommer vara ännu mer actionbetonad än första spelet. Hoppas bara att de lyckas behålla balansen mellan humorn och äventyrskänslan i själa berättardelen.

WOW – Nötter eller oskyldiga offer?

Det är spännande att se att mitt snart ett år gamla inlägg om WOW fortfarande drar till sig uppmärksamhet och kommentarer. Ofta är det personer som försöker gnälla tillbaka och säga att min text är idiotisk. Gärna med flera felstavningar eller skrivet på ett sådant sätt att man kan tro att det är en femåring som har skrivit kommentaren. Alternativt kan det vara en vuxen person som är så pass fast i wow-träsket att han/hon inte varit i skolan sedan många år tillbaka.

Hur som helst vill jag förtydliga att texten självfallet var skriven med lite ironi i blodet. Dock kan man inte komma ifrån att det är otroligt många människor som inte verkar kunna veta var gränsen går för sunt spelande. Det är dessutom intressant att av de vänner jag har som har slutat att spela wow så har nästan samtliga sagt ”vet du hur många timmar jag slösat bort på spelet?”. Märk väl ordet ”slösat bort”. Någon har visserligen lagt till att de hade kul när de spelade, men de flesta verkar ärligt talat sett sitt spelande som något meningslöst. Jag har till och med vänner som hellre hade lagt ner tiden på andra spel.

Efter att läst denna humoristiska artikel och dessutom läst kommentarerna till den samma så har jag börjat förstå varför folk blir fast i spelet. Precis som jag skrev i mitt äldre inlägg är det många som testar spelet gratis de 10 första dagarna. När man sedan betalat för en månad vill man självfallet använda upp denna månad, du har ju ändå betalat för den. Du känner helt enkelt ett tvång att spela. Efter tag börjar du lära känna nya människor, och det är ju fint. Dock betyder det att du behöver stanna kvar i världen för att fortsätta hålla kontakten med dessa personer, för att hålla kontakt över e-mail eller telefon vore ju galenskap! Dessutom blir det fruktansvärt jobbigt att försöka hålla samma level som alla andra om du spelar mindre än dem. Det blir helt enkelt så att ni pushar varandra att fortsätta. Sen kommer dagen när du går med i ett guild. Plötsligt har du förpliktelser till ditt guild som kräver att du är med i de kommande raiderna som pågår helst 24/7. Du faller för grupptrycket helt enkelt.

Så vad är då svaret på det hela. Som de säger i de gamla tecknade 80-tals serierna. ”Learn to say no to drugs!”.

(Jo jag förstår också att folk tycker det är kul att spela och självfallet ska de i sådana fall få göra det, och många kan nog spela med måtta helt klart. Jag tycker bara fenomenet är väldigt intressant och hur wow-spelare nästan alltid ska sparka bakut och hålla försvarstal så fort deras hobby kommer på tals.)

Bandet av bröder

Hade lite tråkigt nu på kvällskvisten, så jag passade på och laddade ner Band of Brothers. Andra världskriget serien av Spielberg. Även fast jag räknar med att den kommer vara rejält patriotisk som nästan all amerikansk producerat material om perioden är, så är jag ändå nyfiken på den. Den har ändå fått mycket gott omdöme världen över.

Första avsnittet var bra. Jag har dock lite svårt att ta David Schwimmer på allvar i rollen som tuff kapten. Jag ser bara halvmesiga Ross framför mig hela tiden. Resten av karaktärerna fick tyvärr inte så mycket utrymme i detta första avsnitt, men jag hoppas att det ändrar sig när man kommer en bit in i serien. Man fick även skymt av Simon Pegg i en liten roll. Hoppas verkligen att han får mer utrymme då han ändå brukar vara ganska intressant. Av det jag kan se på IMDB så verkar han dock endast vara med i två avsnitt.

Jag faller ganska lätt för filmer och serier som handlar om andra världskriget. Det finns något vackert i det där otroligt hemska som skedde under några under 30- och 40-talet. Ska bli intressant och se vad som väntar efter ett par avsnitt. Hoppas bara att jag inte tröttnar som jag gjorde med Into the West.

Indiespel – What’s the deal?

Har roat mig idag med att ladda ner indiespel från Xbox Live och Playstation Network. Jag hade faktiskt ingen aning om att vi i Europa numera har tillgång till Community spelen på Xbox? Det har verkligen smygit sig in, annars brukar Microsoft vara ganska duktig på att slå på den stora trumman när det gäller dess uppdateringar. Jag förstår dock inte vissa människors stora fascination av dessa spel. Otroligt mycket är rena skräpet och ibland räcker det med att titta på namnet på spelet för att man ska inse att det inte lagts ner specielt mycket tid på spelet. Här är i alla fall fyra spel som jag testat under dagen.

Light’s End – Xbox 360
Ett RPG som handlar om en liten flicka som är sur på sin far och vill ut i stora världen för att äventyra, typ. Hon ingår en pakt med andra flickor i byn för att starta en häxritual. Själva grafiken är faktiskt gräslig, även i indiemått. Det som spelskaparna istället lagt ner energi på är själva musiken som helt klart skulle kunna komma från ett mer etablerat RPG spel. Det som gör det lite specielt är dessutom att man genom en enkel knapptryckning förflyttar sig över till nästan vilken annan karaktär som helst. Så jag antar att det finns en tanke att man ska kunna äventyra med ganska många olika karaktärer.

In the Pit – Xbox 360
Har nog flera hört talas om. Ett spel som endast utnyttjar ljudet. Man spelar ett monster som befinner sig i botten av ett mörkt hål och ska äta upp de stackare som slängs ner till en. Bilden är helt svar, så det gäller att använda sig av ljudet för att orientera sig fram till de värnlösa offren. Det var kul att testa i alla fall, men något säger mig att det blir ganska tradigt efter ett tag.

Pixeljunk Eden – PSN
Massor av människor som jag känner har pratat sig varma om det här spelet. Varför då är min fråga? Inte var det specielt kul. Det man gör är att skutta runt med en liten fånig figur på en massa växter och försöker fånga sporer. Genom dessa sporer kan man få fram fler växter och på så sätt klättra högre upp i ”världen” för att få tag i några ljusklot. Jag orkade med en bana, sen stängde jag av.

Trash Panic – PSN
Ett riktigt roligt pusselspel. Du har en gigantisk soptunna framför dig som du ska fylla med en massa skräp som kommer åkandes på en linbana. Det gäller att lägga prylarna på rätt sätt så att du får i så mycket som möjligt. Tunga saker kan dessutom krossa lättare saker och ibland dyker det upp en brinnande sticka som kan fjutta eld på brännbara saker som t. ex tunnor, gunghästar och nallebjörnar. Riktigt klurigt. Tyvärr får man inte spela så långt på demo versionen, men spelet kostar inte mer än 45 kronor, så det är troligtvis värt pengarna. Själv är jag för snål just nu för att göra ett inköp.

Recension av Ghostbusters

Har nu spelat igenom Ghostbusters: The Video Game. En trevlig bekantskap må jag säga. Vill ni läsa min recension så finner ni den på Pricerunners Spelblogg.

Överlag är jag riktigt nöjd med spelet, trots vissa skavanker här och var.