Ytterligare två scenarion avklarade. Tyvärr måste jag erkänna att spelet har tappat en del sedan sist. Kanske hade jag tur som valde de bästa redan i början, eller så har mina krav på spelet höjts ett snäpp efter varje del.
Robot
Egentligen är atmosfären i scenariot om Roboten helt makalös. Det är lite alien över det hela. Ett transportskepp är påväg tillbaka till jorden efter att varit långt ute i rymden. Som frakt har de en ”Behemoth”, en grön, fyrbent best. Det inleds med att de skeppets personal väcks ur en djup sömn, då de börjar närma sig jorden. En av dem bygger klart en liten händig robot, vilket är den vi spelare får ta kontroll över. Allting börjar ganska gemytligt, men uvecklar sig sedan till en blodig mordhistoria.
Självfallet finns det med en hårdkokt soldat i historien. Inte verkar han gilla robotar heller. Robo som är så söt och snäll?
Även om det är spännande att gå omkring i korridorerna i skeppet, vetandes att det finns något hemskt och otäckt därute, så känns det fortfarande som att man bara är en åskådare. Dramat utspelar sig mellan de mänskliga karaktärerna och det är allt för ofta som man endast svansar efter för att få reda på vad som händer. Först mot slutet av scenariot börjar det bli lite action för den lilla dronen.
Mecha
Scenariot utspelar sig i en ganska nära framtid. Huvudkaraktären har fått förmågan att läsa andras tankar, vilket man använder nästan hela tiden. Här finns inga hemligheter inte! Huvudkaraktärens fade blev mördad när han var liten och hans mor är sedan länge borta. Istället har han växt upp i ett daghem tillsammans med sin syster och en massa andra barn.
Ibland undrar jag om det är bra att kunna läsa vilka tankar som helst.
Som den coola grabb du är hamnar du ganska snabbt i bråk med ett gäng som bär dödskallemasker. Detta är bara början till en historia som innefattar ondskefulla företag, världsherravälde och gigantiska robotar. När du väl får tillgäng till den gigantiska roboten så ändras musiken radikalt. Det känns verkligen som om du befinner dig i animeserien Balatack, det finns till och med en text till musiken. Det enda negativa jag har att säga är att det ibland är lite svårt att veta var man ska ta vägen. Inte blir det heller bättre av att fienderna respawnar hela tiden.
Jag har även påbörjat den sista delen, vilket kallas Ninja och här tappar spelet verkligen fart. Jag ska vara ärlig, det är bara ett virrvarr av korridorer och rum, vilket gjorde att jag tillslut gav upp och började om tillsammans med en guide. Så nu ska jag försöka ta mig igenom, ursäkta uttrycket, skiten så att jag kan mig an det ”hemliga” åttonde scenariot.
Jag har nu kört igenom sammanlagt fyra av de sju scenarion som finns i Live A Live. Även om jag fortfarande tycker att Cowboy scenariot är bäst så är de andra tre inte dåliga. Tvärtom, de är riktigt sköna.
Wrestler
Känns som ett ganska illa vald översättning eftersom det handlar om en kampsportexpert som vill bli ännu bättre och därför utmanar de främsta kämparna i världen. Jupp, känns igen va? Sju kamper blir det sammanlagt där man får spöa allt från kung-fu mästare till amerikanska fribrottare. Alla karaktärerna påminner ganska mycket om kända slagsmålskämpar. Värst är nog den amerikanska fribrottaren som verkligen har den långa gyllene mustaschen och blonda håret som en mycket känd wrestlare.
Sätt på honom en gul-röd dräkt så har du Mr.Hogan himself.
Det här är tyvärr den mest enformiga av de scenarion jag har spelat. Det enda det handlar om är att välja vilken kämpe du vill puckla på, för att sedan hoppa på nästa. Som tur är det också den kortaste. Tog mig inte mer än en timme att klara av.
Monk
Nästa del i sagan är den om en gammal kinesisk Kung-Fu mästare som inser att hans tid är snart över. Därför behöver han utse en efterträdare….. eller några stycken. Det är en ganska klassisk historia om en gammal man som är coolare än man kan tro. Självfallet finns en ondskefull gruppering inblandad i historien också.
Jag får allt lite Kung-Fu Panda vibbar. En tjock, misslyckad tjuv. Visst, pandan i filmen var inte tjuv, men i alla fall misslyckad och tjock.
Scenariot är ganska gulligt och det har helt underbar musik. Här har verkligen Yoko Shimomura pressat fram allt som går ur 16-bitarn.
Caveman
Det är helt klart första gången jag spelar ett RPG som handlar om en grottmänniska. Tydligen ska det här vara det mest humoristiska scenariot. Visst, det är lite puttslustigt här och där, men mest känns det verkligen som gubb-humor med studsande bröst och karlar som slår varandra i bakhuvudet.
Ugh, ugh. Kvinna. Borta. Ugh.
Scenariot är ganska svårt och det är första gången som det krävs att jag grindar för att gå upp i level inför de svårare partierna. Även om det var utmanande så kände jag att tappade en hel del jämfört med de tidigare delarna. Jag hoppas verkligen att de tre jag har kvar har betydligt mer att ge. Musiken var dock lika bra här som i Monk och Cowboy.
Idag fick jag min sjätte inbjudan till Facebook. Även om det känns trevligt att folk vill vara min ”vän” på en community så har jag inte det minsta lust att gå med i denna djävulens påfund. Visst, jag har tidigare varit medlem i andra communitys, men det slutar alltid likadant. Jag tappar intresse från att logga in hela tiden och efter en viss tid så försvinner alla kontakter ändå och går vidare till nästa internetsida som är ”hippt” för tillfället.
Mina kamrater försöker hela tiden visa fördelarna att vara med i Facebook. Alla kan få tag i det, både gamla och nya vänner. Well, jag är inte det minsta intresserad av att bli kontaktad av mina gamla skolkamrater från grundskolan. Visst, det går alldeles utmärkt att avvisa dem, men då kan jag lika bra låta bli att gå med. De som känner mig kan få tag i mig på andra sätt. Men vad och med att jag nu kan se vad mina vänner sysslar med. Jo, jag är absolut intresserad av att veta vad folk åt till frukost. Nej tack, är det verkligen så intressant så tror jag nog att mina vänner kan berätta det för mig när vi träffas irl istället.
Så mina kära vänner, det är lika bra att ni slutar skicka inbjudan till Facebook. Jag kommer aldrig att besvara dem ändå. Detta betyder självfallet inte att jag slutar älska er för det.
Då jag är ett stort westernfan och ser mycket fram emot uppföljaren till Red Dead Revolver och Call of Juarez så började jag fundera på om jag skulle försöka få tag i andra western spel jag ännu inte spelat. Var är bättre att börja leta än på wikipedia förstås. Jag hittade snabbt en lista och insåg att många av spelen kommer vara halvt omöjliga att få tag i numera. Men mitt i allt detta sökande så fanns det ett Square-spel uppskrivet som hette Live A Live. Eftersom jag aldrig hade hört talas om det så tyckte jag att det kunde vara kul att kika lite närmare på det.
Det visade sig snabbt vara ett Square RPG från 1994 som endast släpptes i japan, som många av deras spel. Det unika med spelet är att det egentligen är flera små RPG i ett. Det är sammanlagt sju scenarios som utspelar sig i olika tidseror, varav en är ett western scenario, därav att jag fann det. Man kan spela dessa scenarion i vilken ordning man vill, för att därefter spela ett åttonde och hemligt scenario som ska knyta ihop säcken och förklara vad de andra sju har med varandra att göra.
Jag blev självfallet väldigt intresserad av projektet och redan på första raden stod det att det fanns såklart en fan-översättning, med tillhörande länk. Sagt och gjort, jag hämtade hem översättningen och började såklart med att spela western scenariot. Jag kan redan nu säga att jag är förälskad i spelet.
Det är typisk old-school RPG grafik, med ett fantastikt soundtrack av Yoko Shimomura (kvinnan bakom musiken till Kingdom Hearts bland annat) där varje scenario verkar ta typ 1-3 timmar att klara. Så spelet är inte direkt långt. Jag har endast spelat Western scenariot än så länge som lånar friskt ifrån de gamla Clintan rullarna Den gode, den onde, den fule och För en handfull dollar. Det är en helt fantastik atmosfär de lyckas måla upp och allting utspelar sig endast i pytteliten stad, så man behöver inte flänga runt på en gigantisk världskarta. Jag hoppas att de andra scenarion också håller sig till begränsade utrymmen, för det passar verkligen. De kan istället ägna sig åt att skapa en intressant historia och att man snabbt kommer in i karaktärerna.
Det är alltid lika gemytligt på salonen. Precis som det ska vara. Den mystiske revolvermannen ser verkligen ut som Clintan. Fast i det här fallet har jag valt att kalla honom The Sid Kid.
Striderna är som ett ministrategi spel a´la FF: Tactics. Du har ett rutmönster där du kan flytta dina karaktärer och attackera motståndaren. Det finns ett visst strategiskt tänkande, då dina attacker kan nå olika rutor på olika sätt och likadant för dina motståndare.
Det ska bli riktigt skoj att spela vidare och vad jag förstått är varje scenario ganska kort, vilket passar perfekt för en sönderstressad student (eller vanliga arbetare för den delen) som inte har 40 timmar över för att sätta sig in i ett djupodlat RPG.
Föresten, vill ni att jag fortsätter beskriva de olika scenariona?
Sitter här med frukosten i handen, dumsurfar och har TV4 nyhetsmorgon på i bakgrunden som jag alltid har. Visar det sig inte att de har bjudit några stycken ur den orkester som ska spela på Play-konserten ikväll att spela några trudelutter från diverse spel. Jojemän. De intervjuar även bland annat producenten bakom konserten och killen som gjort musiken till Battlefield (minns inte hans namn just nu, sorry).
Ska se om det läggs upp senare idag. Men kolla in Nyhetsmorgon sidan så länge.
Jag ska tyvärr inte själv dit. När man lever som student så måste tyvärr pengarna gå till viktigare saker som t ex föda. Jag har dessutom varit på de två tidigare konserterna som varit i Sverige.
Nu kan jag kalla mig filmrecensent också. Eller i alla fall delvis. Jag har lagt upp en recension på Mutant Chronicles på Pricerunners nya filmblogg. En helt okej sci-fi rulle som är baserat på det svenska rollspelet med samma namn. Det hade sin storhetstid under 90-talet, så det är väl inte så konstigt om många inte känner till det.
Visste ni att jag faktiskt varit med i en reklamfilm? Eller varit med och varit med. Ni kan i alla fall höra min röst. För några år sedan hjälpte jag några vänner som spelade in en egen humorserie vilket de hade förhoppning om att sälja till olika produktionsbolag. I klippet är det mig ni hör som försäljningsröst. Men fick jag vara med i eftertexterna, nä! Det glömde de, de otacksamma jäklarna!
Gameplayer.se, Gamereactor.se, Gamecore.se, Loading.se, Retry.se, Level7.nu, Pixelplayer.se och säkert en gigantisk hög till svenska spelsidor som jag inte minns namnet på. Är det bara jag eller finns det egentligen alldeles för många spelsidor att hålla koll på? Det värsta är att de flesta påminner mycket om varandra, även om de vägrar erkänna det.
Sidorna består till största del av nyheter, vilket inte är konstigt då det är ett enkelt och snabbt sätt att få sidan att verka levande. Alla sidorna har ett eget forum som är mer eller mindre levande. Det skrivs recensioner lite då och då, presenteras krönikor och skrivs i bloggar som är knutna till sidan. Redaktionschefen har ofta en egen veckokrönika eller liknande.
Fler och fler har dessutom en egen podcast knuten till sig, och skryter gärna med att ”just vår podcast är unik”, vilket är något som verkligen kan diskuteras. Det är inte heller ovanligt att sidan försöker skryta med hur många besökare de har, eller att de tilltalar den där lilla ”hardcore” skaran om det skulle visa sig att de istället har brist på besökare.
Det är självfallet bra med konkurrens och variation, men i mina ögon finns det just nu ingenting som gör en annan sida unik. Vad ska de då göra för att sticka ut från alla andra? Jag vet ärligt talat inte. Det är inte heller som att det kommer bli färre sidor. Tvärtom kommer säkert fler och fler försöka ge sig in i ”speljournalistiken”. För som det är just nu består majoriteten av sidor som är totala hobbyprojekt.
Så funderar du på att starta en egen spelsajt. Kolla då in vad som redan finns och ta dig en funderare om det verkligen behövs en till. Eller i alla fall vad du kan göra för att utveckla dessa sidor och skapa något unikt.
Fick igår mitt ex av Burnout Paradise. Ända sedan jag fick se bilarna som ingår i Legendary Pack har jag varit väldigt sugen på att införskaffa spelet. Så igår satte jag mig ner sent på kvällen, Anna är dessutom borta på kurs så det passade perfekt, och trevade mig fram för att lära mig kontrollerna. Det är inte direkt något större inlärningskurva i själva kontrollen, men det kommer nog ta ett tag innan jag kan burna (ho, ho, ho) runt med självsäkerhet.
Efter detta ville jag testa de nya bilarna. Började med Kitt bilen (Jo, jag vet att den heter något annat, men orkar inte kolla upp det just nu). När jag äntligen fick igång turbomätaren och det blå ljusskenet som drar fram och tillbaka i fronten och änden av bilen kände jag mig som en gud på vägen. Näst på listan var att testa bilen som liknar ECO-1 från Ghostbuster. Men detta kunde jag självfallet inte göra utan rätt musik. Efter lite krångel, och förfrågningar till John, så fick jag reda på att de på något sätt implementerat ljudspelaren som finns i själva boxen. Så när man trycker på xbox symbolen på handkontrollen och bläddrar till ljudspelaren så avbryts musiken i själva spelet och istället får man höra de låtar som man själv väljer att spela upp. Vet inte om ni hängde med, men skitsamma. Jag fick fram Ghostbuster temat i alla fall.
Kände mig sjukt nördig när jag brummade omkring på gatorna till Ghostbuster låten. Men också väldigt cool. Nörd-cool helt enkelt. Det viktigaste var ju att jag tyckte det var hysteriskt kul. Tyvärr vet jag inte om man kan spela in det på något sätt. Men jag hittade trailern för bilen, där någon lagt på låten så att ni kan få en liten inblick i hur det kunde se ut. Dock är det fel siren som ligger på, så den får man bortse ifrån.
Hade egentligen tänkt att skriva ett längre inlägg om hela debatten runt Petter Hegevalls otroligt fåniga blogginlägg där han spyr galla över Level7:s ”bästa spelblogg”, ”bästa spelskribent” och ”bästa speltidning” omröstning.
Dock skriver både Victor Leijonhufvud och Thomas Wiborg om Petters agerande i sin blogg, respktive Loadings forum. Så jag gör helt enkelt så att jag länkar till alla dessa inlägg i debatten.
Det enda jag tänker säga är att tyvärr ser Petter bara ut som en sur förlorare i sin blogg. Dock finns det en poäng att faktiskt dela upp tävlingen där man delar ut pris från en jury med folk från ”branschen” och en tävling där ”folket” får rösta. För skulle man bara skippa juryn så skulle det bara bli en tävling om vem som är populärast.
Just det, en sak till. Saxar från Petters blogg:
Tänk om vi skulle tillämpa samma system i rikdsagsval så att Sveriges få kvarvarande 51 grevar och baroner skulle få mer tyngd i sina röster och betyda lika mycket som resterande sju miljoner röstberättigade svenskar…
Är det bara jag eller var det där den mest fåniga jämförelsen jag någonsin hört? Jag är relativ säker på att 99% av de som röstar i riksdagsvalet i alla fall känner till de partier som ställer upp i valet. Jag har svårt att tro att 99% av alla som röstade i Level7 omröstningen faktiskt kände till de 26 bloggarna och spelskribenterna som var nominerade.
Nu ska jag vara tyst och gå och spela Burnout Paradise istället.
Publicerat av Gwellmyn 
Publicerat av Gwellmyn 
Publicerat av Gwellmyn 
Då jag är ett stort westernfan och ser mycket fram emot uppföljaren till Red Dead Revolver och Call of Juarez så började jag fundera på om jag skulle försöka få tag i andra western spel jag ännu inte spelat. Var är bättre att börja leta än på wikipedia förstås. Jag hittade snabbt en lista och insåg att många av spelen kommer vara halvt omöjliga att få tag i numera. Men mitt i allt detta sökande så fanns det ett Square-spel uppskrivet som hette 
