Jag läste precis Oskar Skogs blogg om hur han vandrat omkring i Arvika. Tydligen är han, precis som jag, uppvuxen där och har gått samma skola. Jag känner igen allting han skriver. Om Centralskolan, trappan ner till simhallen, bowlinghallen och cafeterian. Hur det luktade klor runt hela simhallen. Men där skiljer sig historien sig.
Från att ha lyckliga minnen får jag bara kväljningar när jag tänker tillbaka på den ångest som simhallen och staden innebar för mig. Den där känslan när man är tvungen att gå på idrott som man avskyr. När man är tvungen att gå i en skola där man inte direkt passade in. Att bo i närheten av en stad som verkligen lider av storstadssyndrom. Jo det är sant, alla som bodde i staden (och antagligen som fortfarande bor där) betedde sig på sätt som de tror att man gör i storstan. De var otroligt dryga och skulle hela tiden visa sig på styva linan.
Staden i sig är ganska fin faktiskt, men folket som bor där är totalt vedervärdiga. Jag var aldrig mobbad eller så, jag hade vänner som jag umgicks med, både i skolan och på fritiden, så det är inte det. Men majoriteten av de som bor där är fruktansvärt inskränkta och det är svårt att få acceptans om du inte bott där en längre tid eller har släkt som bott där i flera generationer. Det är en stad som jag är otroligt glad att slippa. Det känns faktiskt skönt nu, när mina föräldrar har flyttat därifrån och jag slipper besöka den igen.
Tro mig, jag kommer alltid vara en värmlänning och jag älskar min uppväxt. Men åker jag tillbaka till länet, så besöker jag hellre Torsby eller Karlstad, där jag i alla fall känner mig välkommen. Arvika är inget annat för mig, än en liten håla.
Usch vad negativt det här inlägget blev. Nästa får nog bli betydligt gladare.